>

Det går verkligen aldrig att somna.

Jag vet inte vad det är, känns som om man mest ligger där varje kväll, bara hoppas man ska somna. Samtidigt so timmarna går, tänker man bara djupare och såklart blir det bara svårare att somna. Och den där pressen om att man ska somna tidigt, så man kan gå upp tidigt, och vara pigg. Vet inte vad man ska göra. Jag fick panik när min väckarklocka inte lyste längre, den lyser inte! Inte när man trycker på någon knapp eller någonting. Den går men den lyser inte. Jag får panik av att inte kunna se vad klockan är. Jag vill inte att klockan ska vara mer än 9.
Och så ligger man och tänker att klockan är så mycket, vad tjänar det till. Jag är rädd, tänk om jag blir som förr.. Jag sov aldrig på nätterna, och det gjorde att jag inte fungerade, kunde bara försvinna ibland, jag svek folk och framför allt mig själv.
Men det är inte som förr nu, förr satt jag uppe vid datorn och tyckte synd om mig själv, samtidigt som jag pratade med massor av "vänner" utomlands, sådana som jag inte ens kände, dom fick min värdefulla sömn! 
Men nu, kan jag inte koncentrera mig av andra orsaker, jag säger dock inte vad det är jag tänker på, för då börjar nog folk undra. Men det känns som om jag inte gör så mycket längre för att jag älskar det, utan för att det är som ett tvång, ett måste, en besatthet. Så ligger man där varje natt och tänker "Varför, varför varför gör jag allt det här, kan jag inte vara lycklig utan det?" Men jag får alltid samma svar. Att det är nåt jag måste ha, inte för att leva, utan bara för att. Tänker även på hur man alltid blir påmind om hur mycket sämre man blir. Förr i tiden så kunde jag rita, jag kunde skriva, jag hade en fantasi på en onårbar nivå. Nu tycker jag jämt att jag är så bra, så himla smart, så jävla perfekt, bara för att jag har en bättre syn på livet, men jag kan ingenting längre, jag är liksom inte speciell längre.
Och ska jag vara ärlig är jag rädd för att försöka sova, det är bara mörkt alltihop. Man tittar desperat på väggarna och det känns som skuggorna bara växer, jag ljuger alltid, jag säger att jag inte är rädd för mörker. Men jag klarar inte av att vara ensam i mörker, jag får panik. Är jag ensam hemma på kvällen så vågar jag inte lämna mitt rum. Jag orkar inte det här nu, det är ju vafan skola om bara några timmar!
Nejmen nu blir det väl att fortsätta ligga i sängen och bara tröga iväg timmarna..
//JOHANNA
Postad i: I mitt huvud Kommentarer (0)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: