Jag sitter just nu och kollar igenom massor av "gamla" bilder. Och funderar på hur jag vågade gå ut och hur jag vågade visa mig. Funderar även på hur jag lyckades få pojkvän och vänner. Visst kände man sig fulare och äckligare än alla andra men att man ändå går ut? Nej, faktiskt så kollar jag inte på så gamla bilder, snarare dom från sommaren 08 och framåt. Jag har lärt mig mycket sen dess. Jag har lärt mig att klara mig själv, att klara mer utan att bryta ihop. (Jag har lärt mig att man inte ska bleka håret 20 gånger på en månad). Jag har lärt mig att acceptera mig själv. Men främst, jag har lärt mig att utseende faktiskt inte spelar någon större roll.
När jag såg ut som en äcklig unge, med sönderblekt hår, som endast var några centimeter långt, och som gick av bara man drog handen igenom håret. Gissa vad? Då fick jag min första pojkvän och nya vänner. (Dock försvann dom flesta vännerna med pojkvännen). Och nu har jag långt(LÄNGRE DÅ?!) hår, och vad gör jag? Jag sitter hemma vid tvn med tea, hela dagarna. Jag tror starkt på att utseende inte spelar stor roll, och då menar jag det.
Men varför står jag ändå vid spegeln och fixar sig, kan man fråga sig? Jag går upp 2,5-3 timmar innan min buss går. Jag sminkar mig i 1 timma, resten går till håret eller stå och spegla mig. Jag kan lika gärna se ut som ett slusk, det gör ingen skillnad på mitt liv. Men vem tycker inte om att se fin ut?